Hon satt alldeles tyst och tittade ut över folkmassan. Om det inte varit för att hon kände underlaget hon satt på skulle hon tro att hon drömde. Hon kände sig alldeles frånvarande men visste att det bara var av chocken.
För några veckor sedan hade han sagt till henne att han ville att de skulle pausa lite och hon tyckte att det var väl okej eftersom hon ändå hade så mycket att göra. Hon kunde aldrig tro att han nu, efter 13 dagar och två timmar skulle säga till henne att hon inte fick höra av sig till honom igen. Att han inte ville ha något mer med henne att göra.
Hur skulle hon klara av att vara tyst, att inte ringa till honom varje dag som hon gjort så länge? Hon förstod inte hur hon skulle kunna klara av tystnaden och nu satt hon i en tystnad som chocken orsakat. Hon såg att folk rörde på munnen och att bilarna körde förbi men hon kunde inte höra dem.
Hon hörde inte ens suset i sitt huvud.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag ser kvinnan du så målande beskriver och känner sorgen hon känner(jag har väl själv varit där någon gång)
SvaraRaderaMycket fin text. Den berörde mig.
SvaraRaderaJa, vem blir inte berörd av en så text! Alla har vi kanske dessutom varit i den situationen nån gång. Bra!
SvaraRaderaHur handskas man med en sån tystnad?? Kan känna hur lamslagen hon måste vara! Talande text!
SvaraRaderaMan kan riktigt känna hur förtvivlad och vilsen hon är efter hans beslut. Mycket bra!
SvaraRadera