De står bakom gallret, förväntansfulla och laddade. De väntar på signalen att tjurarna ska komma rusande. Det är både barn, tonåringar och äldre. Alla har springskor på sig och de hänger i gallret för att känna tryggheten att de kan rädda sig från det farliga.
När signalen går och speakern ropar ut att tjurarna kommer börjar de hoppa och röra sig ivrigt. Adrenalinet sprutar och de hetsar varandra till stordåd.
Tror de...
När en tjur sprungit en bit stannar den och tittar sig förvånat omkring. Människorna ropar och visslar för att få tjuren att springa mot just dem. De slänger kepsar och tröjor, knuffar och försöker nå tjuren men ingen lyckas få fart på tjuren. De ser missnöjda ut och när sedan tjuren sticker iväg sjunker axlarna ihop och de inser att de inte fick visa sitt mod just idag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Pamplona.Helt vansinnigt farlig utmaning...så tycker jag. Men en tradition där man mäter styrka...
SvaraRaderaVilka läckra tjurar du berättar om, tänk de gick inte på det!!
SvaraRaderaDet här hände idag, i min provecalska stad. Tjuren tittade in i min kamera. =)
SvaraRaderaNär ska djurplågeriet upphöra undrar jag? Jag mår illa när jag tänker på att de hetsar tjurar att springa längs gatorna och "jaga" tuffa män. Sån kan man bli när man är född och uppvuxen i Astrid Lindgrens land. Och jag känner att mina känslor är helt normala, fast det förmodligen bara är en promille av jordens befolkning (om ens det) som har samma inställning som jag till djuren.
SvaraRaderaHeja Ferdinand! ;)